Vår första Leonberger

Otto

Det var så här vårt intresse med Leonberger började. Med vår första Leonberg som vi döpte till Otto. I sin stamtavla heter han Skorres Otto. 

Detta är en bild av Otto. Här mår han som bäst, liggande ute i det fria.

Här är Otto ca 4 år gammal

Otto är en helt underbar hund. En bättre vovve än honom skulle vi inte kunna tänka oss. Han är alltid snäll och aldrig arg på de andra vovvarna. Han är kanske lite för snäll vilket innebär att vi får säga till de andra att sluta stöka med Otto när vi märker att han tycker de blir jobbiga.

Det är samma med lilla Princess som får busa och stöka med honom hur mycket som helst utan att han säger ifrån. Tycker han att hon blir för jobbig så går han bara där ifrån.

Det ända man måste tänka på är att låsa alla dörrar. För gör man inte det så öppnar Otto alla dörrar på nolltid. Och skulle han gå ut spelar det inge roll för skulle dörren gå igen så öppnar han den när han vill gå in igen efter ett litet tag.

Problemet är bara att när han öppnar dörren så passar oftast alla de andra på att springa ut då också.

Idag är Otto över 7 år, men fortfarande lika pigg. Han leker kanske lite mindre nu. Och när han gör det är det framför allt med Zimba. Otto och Zimba är mycket tillsammans och när Otto går och lägger sig någonstans så går Zimba och lägger sig precis bredvid honom.  

Otto i lektagen. 7 år och 3 månader gammal.

Otto har alltid varit jätteduktig på att lära sig olika saker och han har aldrig blivit tränad för att lära sig något, han är självlärd. 

En liten händelse från när Otto var ca tre år. Vi var ute och promenerade runt en sjö med ett av våra barnbarn. Plötsligt tappade pojken i sin mössa i vattnet. Innan någon hann få tag på den flöt den iväg ca 100 meter ut från stranden. Mest på skoj, eftersom vi inte lärt Otto att hämta saker så pekade jag på mössan och sa till Otto "Ser du mössan". Till vår förvåning kastade Otto sig i vattnet, simmade ut till mössan, tog den i munnen, simmade tillbaka till stranden. Därefter gick han förbi mig och gick raka vägen fram och ställde sig framför den treåriga pojken, med mössan i munnen, så att pojken kunde ta sin mössa. Detta är bara ett tillfälle som visar på hur duktig vår Otto är. 

Här följer några bilder på vår djupt saknad och älskade Otto.

Några bilder på Otto när valparna från Z-kullen var nyfödda.

Att bli pappa är inte så lätt, dom för ju sånt oväsen. 

Vad är nu detta, bits dom?

Stolt pappa! Kanske är det bäst att jag bara ligger här och vaktar dom.

Tack Otto för den underbara tid som vi fick ha tillsammans med dig och de fina valpar som du gav oss!